Jag hade bestämt mig för att tillbringa min sista dag (för denna gång) i Paris i Montmartre. Det är inte så långt från hotellet så jag promenerade dit. Jag gick som vanligt förbi vackra miljöer.

På Boulevard Magenta var jag inne i några klädbutiker och provade en riktigt fin festklänning men jag köpte inget. Det är ändå roligt att prova för att se om det passar.

Som jag brukar gick jag Rue de Steinkerque upp mot Sacré-Cœur. Man får en sådan fin vy över basilikan när man kommer och går just den vägen. Här har jag gått många gånger och varje gång fotograferar jag för jag tycker det är så vackert.

Jag gick in i kyrkan Église Saint-Jean de Montmartre.

Jag strosade runt i Montmartre och provade även där en klänning som inte passade men jag köpte andra små saker bl a en tjusig plånbok.

Jag fick se på Google Maps att det finns ett monument som heter Kärleksmuren. På franska heter den Le mur des je t’aime. Jag hade inte hört talas om den muren tidigare men ville förstås gå dit för att se vad det var. Det visade sig vara en mur med orden Jag älskar dig skrivet på en mängd olika språk. Jag läser på murens hemsida att orden Jag älskar dig är skrivet 1000 gånger på mer än 300 språk. Så vackert! Murar finns för att skilja folk åt men här är det en mur som förenar människor. Den ligger så vackert på en fin liten innergård.

Jag gillar Montmartres olika trappor.

Ett mål för dagen var att besöka Salvador Dalí-museet. Surrealistisk konst är inte det jag uppskattar mest men jag ville se vad detta museum hade att erbjuda.

Surrealismen var inte en stil, utan en hållning. Den handlade om ett nytt seende, som vände sig inåt i stället för utåt. Surrealisterna lämnade den rationella verkligheten och omfamnade, inspirerade av Sigmund Freuds psykoanalys, det irrationella, och de dolda sidorna av själen.

Det gäller verkligen att tränga djupt in i sin själ för att försöka förstå hans konst. Ursäkta lite vulgära bilder! Nu har jag varit där i alla fall och får se det som en fortbildning.

Nedan till vänster ser vi Alice i underlandet.

Nedan till vänster ser vi en smältande klocka. Dalí tillverkade och målade ett antal smältande klockor och de sägs symbolisera tidens flykt medan man drömmer, alternativt en tolkning av Albert Einsteins relativitetsteori. Dalí sa själv att han inspirerats till detta genom att han sett camembert-ost smälta i solsken och att de smältande klockorna bara var en surrealistisk tolkning av detta.

Bilden nedan till vänster heter Makrillen.

Som jag sagt massor av gånger så gillar jag miljöerna i Paris och kanske speciellt uppe i Montmartre. Jag njuter när jag går där och strosar.

De håller på att måla om La Maison Rose (Det rosa huset).

Något jag aldrig gjort men som jag sett fram emot är att gå upp till kupolen i Sacré-Cœur och idag blev det av. Det var 292 trappsteg upp och det gick bra. Jag stannade och vilade på ett ställe.

Här kommer en hop av bilder och en film. Oh, vad jag trivdes bra där uppe! Jag kände en sådan harmoni och glädje. Jag är fylld av tacksamhet över mina underbara dagar i Paris. Jag ville inte gå ner. Jag tror jag var där upp i en timma. Det var såååååå härligt.

Till slut gick jag i alla fall ner och strosade vid Place du Tertre där målarna sitter.

I Montmartre finns en vingård. Den anlades 1933 på norrsluttningen av kullen där Montmartre är beläget. Jag stannade till och tog några foton.

Ännu en fin och romantisk trappa i Montmartre.

Jag drack en kopp kaffe på La Bonne Franquette, en restaurang som vi besöker med våra gäster då vi har utflykt med Scandorama till Montmartre. En glad kväll i Montmartre heter utflykten och det brukar bli en glad och trevlig kväll då vi bl a intar en trerätters middag här. Jag satt ute på terassen och inmundigade mitt kaffe och vilade ganska länge. Jag satt och läste om Paris och bara kände välbehag.

Här ser vi kabarékrogen Lapin Agile. Den räknades till en av Paris kända nöjeskrogar i början av 1900-talet. Här kunde man få se och höra kända franska ”chanson-artister”. Det var då också ett stamställe för de berömda konstnärerna som bodde och verkade i Montmartre. Här satt ofta Picasso och Utrillo. I dag fungerar Lapin Agile mer som en jazzklubb.

Dalida är artistnamnet för Iolanda Cristina Gigliotti (1933-1987). Hon var en fransk sångerska och underhållare med italiensk bakgrund. Dalida sjöng och skådespelade på flera språk: franska, italienska, tyska, arabiska, spanska, hebreiska, holländska, engelska, japanska och grekiska. Några av hennes mest kända sånger är Paroles, Paroles, Gigi L’Amoroso och Parle Plus Bas. Hon fick 55 guldskivor och blev den första sångaren som uppnådde en diamantskiva. Hon tog sitt liv 1987.

Den äkta gamla väderkvarnen Le Radet byggdes 1717. Strax nedanför ligger restaurangen Le Moulin de la Galette. Le Radet har också en systerkvarn som ligger strax intill och heter Blute-Fin. Man kan skönja den på den tredje bilden nedan.

Jag passerade Moulin Rouge som är världens mest kända kabarélokal. På Moulin Rouge, som grundades 1889, slog cancan igenom på allvar.

Klockan var 21.30 men jag ville inte gå hem och sova. Det är ju min sista kväll i Paris. Jag bestämde mig för att promenera till Élyséepalatset som är president Emmanuel Macrons boplats. Jag ville titta till honom helt enkelt. Jag njöt av den underbara ljumma sommarkvällen i mitt Paris där jag med långa steg tågade iväg mot Élyséepalatset.

Det var en hel del poliser utanför palatset men det fanns ingen anledning till oro sa de. Jag gick sen längs den exklusiva gatan Rue du Faubourg Saint-Honoré. Innan jag tog métron hem passade jag på att fotografera den vackra Madeleinekyrkan som uppkallats efter Maria Magdalena. Idag har jag promenerat 15,8 kilometer.

Wow, vilken magisk dag jag haft i mitt älskade Paris! Imorgon flyger jag hem till Sverige.