Kusiner på 60-talet

Idag blir jag nostalgisk och vill dela ett par foton från 60-talet. Min goa kusin Kyllike fyllde 60 år igår och jag passade på att gratta henne och dela ett par bilder på hennes Facebook. Jag blev så glad av dessa bilder. På bilden ovan är det Kyllike i orange tröja med vår kusin Sven i knäet. Till vänster sitter Kylles bror Jonas och till höger sitter jag. Det står att kortet är framkallat i januari 1968 så det kanske togs i december 1967. Jag var då 4 år, Kylle nästan 6 år, Jonas 3 år och Sven 3 månader. Jag tror jag minns när kortet togs hemma i vår röda soffa.

På kortet nedan är det Kylle och jag som går Lucia för mormor och morfar. Jag har en svag aning om detta också. Jag hade inget Lucianattlinne utan vi tog ett vitt lakan. Kylle hade en luciakrona med elektriska ljus och jag hade levande ljus i en gammal luciakrona som jag tror fanns hos mormor och morfar. Mamma går bakom för att hålla koll på alla ljusen. Så mysigt.

Jag tittar ofta i gamla album. Jag mår bra av att ta fram gamla minnen. Visst kan det göra lite ont ibland när jag tittar på nära och kära som lämnat jordelivet men samtidigt är det skönt att minnas det som varit bra.

Gemenskap med gamla Uppsalagänget

Jag bodde i Uppsala 1999-2005, en underbar tid som betydde mycket för mig. Idag har några vänner från Uppsalagänget varit hos mig. ❤️ Jag bjöd på laxlunch.

Det blev mycket tittande i gamla album. Oj, så många fester och utflykter vi arrangerade i Uppsalatrakten! Nu bor fyra av oss här i Jönköping och Carina från Öckerö har varit här hela helgen. Lovely! 🤗👍💛🎶 Det gäller att leva livet och ta vara på de stunder som ges. Lycka är inte en tillfällighet. Lycka är en färdighet som utgår från förmågan att se det du har och inte det du inte har. (Citat av Christer Olsson.) Jag är så otroligt tacksam för mina vänner, både nya och gamla. De betyder så mycket för mig. Nu lever vi.

Jag tog fram alla album från 1999 till 2005. Underbara minnen och härlig nostalgi!

Nostalgiglädje med förgylld väggpendyl

Affektionsvärde! 🌟❤️ Mormor och morfars gamla förgyllda klocka med lampetter har legat på en hylla i förrådet. Så fick jag på Antikrundan se en man som sparar på dessa klockor men de är knappast värda någonting. Jag blev så inspirerad och har nu satt upp detta. Nu ska jag sitta här och känna in rummet men hittills känner jag mig riktigt nöjd. Det är ju riktigt snyggt. 😃💛🧡🤎

Dåtid och nutid i en salig blandning. Livet är här och nu men att väva in det gamla med det nya ger mitt liv en härlig harmoni. Det är roligt att blanda gammalt och nytt.

Till Lena i Halmstad

Min mammas kusin Lena har sedan länge inbjudit mig att besöka henne i Halmstad. Senast vi sågs tror jag var på hennes 60-årskalas i Alsterbro sommaren 1999 eller kanske vi sågs på mormors 100-årskalas i januari 2008. I början av januari ringde jag henne och vi bestämde att jag skulle komma denna helg. Det passar bra för imorgon skulle hennes mamma Sally (mormors syster) ha fyllt 112 år.

Vi har haft en trevlig kväll då vi pratat mycket. Lena bjöd på god middag när jag kom. Det är länge sen sist men det märktes inte. En härlig helg väntar.

Att livsberätta ger mening åt livet

Forskning på människor som är nostalgiska och tycker om att tänka tillbaka på sina liv visar att de i genomsnitt känner lite större mening i livet.

Jag tog fram en bok jag fått i premie och bara slog upp en sida på måfå. Där fanns denna text.

Jag tyckte det lät intressant och läste kapitlet direkt. Jag fick en riktig aha-upplevelse.

Jag har sedan jag var barn gillat att fotografera och klistra in foton i album, skriva texter till och ibland klistra in biljetter och annat när jag varit på resa. Det har gett mig mening.

Jag köpte min första kamera, en Instamatic, när jag var 12 år. Jag började då fotografera och göra mitt första album som ni ser utdrag ur här.

Det har totalt blivit 38 album och jag gillar att titta i dem. Det är så mycket man glömmer men när man tittar i album minns man igen. Det är ljuvligt. Det 38:e albumet gjorde jag 2009 och sen har det inte blivit några fler av den sorten.

2008 köpte jag min första digitala kamera och då öppnades en helt ny värld. Jag tog med den till Paris dit jag åkte på studieresa tillsammans med mina franskelever i årskurs 9. När vi kom hem fick alla elever en CD med alla bilder. Så praktiskt!

Jag minns sommaren 2008 när vi åkte till Italien på vandringsresa. Vi var en hel busslast med förväntansfulla människor, både gamla och nya vänner. Jag minns speciellt en dag då vi var fyra tjejer som gav oss iväg på promenad längs med stranden. Solen sken, vi hade tjusiga hattar och vi fotograferade så klart. Sen satte vi oss för att fika och då tittade vi på bilderna, skrattade och bara njöt. Detta hade inte varit möjligt tidigare och jag minns att jag tyckte att det var så härligt. Jag tycker att bilder förstärker upplevelsen och det stärker också gemenskapsbanden mellan vänner. Man har gjort något gemensamt som man gläds över. Det frigör en massa energi.

Efter det digitala genombrottet började jag göra fotoböcker som jag skapade på nätet. Det är fina grejer. Jag har gjort 10 fotoböcker hittills.

Gillar du att skriva dagbok, blogga eller dela med dig av ditt liv på sociala medier? I så fall har du något gemensamt med de gamla grekiska filosoferna och även med den romerske kejsaren Marcus Aurelius (160-talet) som skrev ner sina funderingar om hur han skulle hantera sina dagliga utmaningar och hur han skulle leva ett gott liv för sig själv och för människorna i riket. Dagböcker som människor skrivit i olika tider har fått olika namn: brev till mig själv, meditationer, dagbok (=daglig sammanställning), självbiografi, självlivsskrift etc.

Många av oss idag gör som de gamla grekerna. Vi skriver ner våra liv och lägger ut det på sociala medier, i bloggar m m. Hade de gamla grekerna levt idag så skulle de säkert ha lagt ut sina liv på Facebook och YouTube.

Meningen med livet kan vara ett samband mellan dåtid, nutid och framtida mål som knyter samman händelser i livet.

Genom att skapa våra egna livsberättelser förstår vi oss själva bättre och utvecklas.

Det finns undersökningar som visar att människor som gör inlägg på Instagram, Facebook eller bloggar känner större mening i livet. Det är t o m så att ju mer nyligen de gjort ett inlägg desto mer meningsfullhet känner de.

Det behöver inte vara djuplodande inlägg utan något enkelt som vad du ätit till lunch eller vad du fick uppleva under din kvällspromenad. Det fina är att inläggen skapar en kontinuitet och du ser ett samband mellan dåtid och nutid. Vill du inte visa inläggen för alla kan du lägga upp dem bara för en liten grupp eller bara för dig själv. Det viktiga är att du ser inläggen och att du kan se olika mönster som ger dig mening i ditt liv.

Jag tycker detta är intressant. Många förfasar sig över sociala medier och vad människor lägger ut men om vi helt enkelt livsberättar på ett sätt vi själva önskar så ger det oss ännu större mening i våra liv (oavsett vad andra förståsigpåare säger). Härligt, eller hur?

Jag har hämtat en del fakta från boken Vad är egentligen meningen med livet skriven av författare Micael Dahlen som också är professor på Handelshögskolan. Kapitlet som gav mig inspiration just nu heter Livsberätta.

Hoppas att detta gett dig inspiration till att fortsätta livsberätta och dela med dig av ditt liv. Det är inte galet alls utan klokt. Redan de gamla grekerna gjorde det. Har du inte börjat än så kanske det är dags att börja ”facebooka”, ”instagramma” eller blogga. Du har allt att vinna. Varje människas historia är viktig och dina funderingar är värdefulla. Vi är alla en del av helheten. Lycka till!

Jag delar med mig av ytterligare några foton från mitt första album.

Jag vill tillägga att allt i livet inte är roligt. Jag har blivit sårad massor av gånger och har säkert själv sårat andra. När jag ser gamla foton som påminner om det som skadat mig och gjort väldigt ont går jag antingen snabbt vidare eller stannar kvar en stund och återupplever det jobbiga som var just då i mitt liv. Det kan också göra att jag känner tacksamhet över att jag gick helskinnad igenom svåra passager och att jag säkert har lärt mig något som jag har användning för senare i livet. Inget ont utan att det förhoppningsvis har något gott med sig även om man inte alltid känner det så.

Härlig nostalgi på Norrahammars Industri- & Bygdemuseum

Vill du återuppleva din barndom och ungdom ska du gå på museum sägs det. Idag fick jag uppleva lite grand av det. Tänk att det som var min verklighet när jag var barn nu visas på museum! Så gammal känner jag mig inte.

Det blev en underbar nostalgi för mig att gå på julmarknad i Norrahammars Industri- & Bygdemuseum. Även Radiomuseet var öppet.

Två av telefonerna ovan, de vita modellerna, hade vi hemma. Någon kobratelefon hade vi inte men jag tror att min moster hade det.

Som Hovslättsbo, sen tre år tillbaka, tycker jag det är intressant att lära känna min nya hembygd.

Dessa planscher är riktigt roliga och sedelärande. Vem vill vara en Slarv-Nicke när man kan vara en Ideal-Pelle? 🙂 🙂

Här ser vi ett gammalt klassrum. Eftersom jag arbetat många år som lågstadielärare kände jag mig riktigt hemma. Tänk vilken förändring skolan genomgått sen jag själv började första klass hösten 1970.

Jag tycker det var bättre med de gamla bänkarna där varje elev fick ha sina grejer. Jag minns hur roligt jag tyckte det var att göra det fint i bänken. Så hade vi pennor och suddgummin i det lilla facket längst fram. Jag minns att jag hade flera suddgummin som doftade så gott. Idag har de flesta elever inga egna bänkar. Under min tid som lärare ändrades det så att eleverna skulle ha sina saker i lådor på rullvagnar istället. Jag vet fortfarande inte varför. Då fick de står där och trängas när de skulle hämta eller lämna grejer och det är svårare att hålla ordning i en låda. Sin egen bänk hade man ju koll på hela tiden. Nu kanske jag låter mossig men när det gäller detta så tycker jag att det var bättre förr. 🙂 🙂 🙂

Det fanns en orgel i klassrummet. Ofta sjöng man en psalm och hade morgonbön. Jag tycker det är mycket ledsamt att vårt land har avkristnats så till den milda grad att vi knappast får nämna namnet Jesus eller Guds välsignelse i skolan. Jag minns en präst som talade på en sommaravslutning när jag arbetade i skolans värld. När han avslutade sitt tal sa han följande: – Nu skulle jag vilja önska er Guds välsignelse men det får jag inte….och sen avslutade han på något annat vis. Visst är det tokigt? Inte är det väl fel att önska någon Guds välsignelse?! Om man inte vill ha det så kan man väl bara säga för sig själv att man inte tar emot det. Gud tränger sig inte på den som inte vill veta av honom.

Jag vet inte om regering, riksdag och vi svenskar tycker att vårt land har blivit bättre sen vi avkristnats. Det tycker inte jag. Jag tycker det är ett våldsamt Sverige vi lever i idag. Jag tror att både invånarna och samhället skulle må bättre om vi började anamma Bibelns budskap.

Jag gillar denna tavla. Nu kanske jag sticker ut hakan men jag håller med. Att svära är brist på bildning. Jag tycker det är helt galet med alla svordomar man hör överallt, inte minst i TV. Som vi sår får vi skörda. Vi får de ungdomar vi uppfostrar. Hör barnen svordomar hela tiden i filmer, TV-program och annat så anammar de detta språk. Vuxna ska vara förebilder men tyvärr fungerar inte detta så värst bra. Många vuxna svär i var och varannan mening och jag förstår egentligen inte varför. Vårda ditt språk människa!

Titta så fina textilier från bygden!

Jag säger ofta att jag är oerhört tacksam för min tvättmaskin. Tänk vilket slit det var förr när de tvättade för hand. Vilken teknisk utveckling det har varit på 100 år! Jag tycker det är helt enormt.

Här ser vi ett par andra gamla miljöer.

Jag gick vidare till radiomuseet. Det var en rolig upplevelse. Nedan ser vi en grammofon och en gammal radio.

Här ser och hör vi en gammal grammofon spela upp sången ”Kom lilla flicka valsa med mig”. Personalen på museet vevade upp grammofonen innan så att skivan skulle snurra. Den sången hade jag lärt mig utantill på piano och jag minns att jag spelade upp den när jag gjorde inträdesprovet till musikskolans pianoundervisning i början av 70-talet. 😊 Härliga minnen!

Personalen var väldigt trevlig och berättade gärna om de olika radioapparaterna och grammofonerna. Här ser vid den grammofon som Gustaf V hade på slottet.

Jag kommer att besöka museet igen. Det fanns så mycket att uppleva. Jag rekommenderar dig också att göra ett besök där.

Min älskade stringhylla är nu på plats

Oh, vad jag har längtat efter att få upp den gamla stringhyllan. Den har legat i mitt förråd ett antal år. Jag är lite osäker på om den kommer från mormor och morfars hem eller från mammas och pappas hem men nu är den i alla fall min och jag har satt upp den.

Jag får se vad jag ska placera i den. Det kanske blir en del små böcker med positiva budskap och affirmationer som är bra att ha synliga. Man behöver sannerligen boosta sig med allt som är positivt och uppbyggligt.

En del prydnader kan också vara trevligt att ha framme. Jag börjar så här och justerar efter hand. Jag bara njuter. Jag tycker att den är så fin. Det är väl alla gamla minnen hemifrån också som gör att det känns extra bra att den nu hänger här. Under min uppväxt bodde vår familj i samma hus som mormor och morfar och hyllan har alltså funnits där någonstans.

Härlig nostalgi med förkläde från syslöjden

Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden…brukar man säga. 😃 Vilken nostalgi att börja använda detta gamla förkläde. Jag kanske sydde det hösten 1976 när jag började 7:an, är lite osäker. Om jag minns rätt använde vi dem sen på hemkunskapen. Någon som känner igen tyget och har sytt ett likadant? 😀 Det är lite för kort, spillde häromdagen på ena byxbenet. 🤭

Jag fick veta av min moster som är textilslöjdslärare att dessa tyger, Strömma-tyger, fanns i olika färger, var av bra kvalitet (100% bomull) och de användes mycket i slöjden på 60- och 70-talet. Tygerna var omtyckta av alla.

Jag trivs bra i mitt förkläde och jag tror jag gillar det mer nu än då. Jag gillar starka färger.

Glädjeboost med gamla barnsånger

Wow, vilken glädjeboost jag fick när jag satte mig vid pianot och sjöng gamla sånger från min barndomstid! Jag hittade gamla häften från Lövshultslägren 1972 och 1973 och de härliga sångerna sitter kvar i minnet. Var och en blir salig på sin tro sägs det. Ja, jag blir salig på min tro på Jesus Kristus. Sjung med om du vill för nu släpper jag loss med följande sånger: Gud jag vill va’ en kristen hela livet, Vi för vår del kan inte låta bli, Oh, vad jag älskar Jesus och Jag är så glad att Jesus frälste mig. Varning för glädjefnatt! 😃

Israelspelet gav mig nostalgi

I eftermiddag har Vilma, Hans och jag spelat spel. Vi började med Israelspelet som vi har spelat mycket hemma hos Mormor. Vi älskade det spelet och vi hade våra favoriter bland paren. Det var verkligen roligt att få spela det igen. Det är många år sen sist. Det har legat i en låda hemma hos mamma de senaste åren men nu finns det här hos mig. Jag är glad för det. Jag kan verkligen säga att det ger mig varma goda minnen.

Min bror och jag

Idag kom även min bror hem till mamma. Så roligt att vara här båda två tillsammans med mamma. Vi tittade i gamla album och blev nostalgiska. Detta kort är taget 1973. Troligen var det pappa som fotograferade oss. Ikväll försökte vi sätta oss i samma pose och mamma fotograferade oss där hon satt i en fåtölj. Vi tycker det blev rätt så kul. Det är 47 år mellan att bilderna togs.

Underbar kväll med goa vännen Elin

När vi bodde i Slättingebygd hade vi många goda grannar. Några av dem var familjen Ingvarsson som hade två små döttrar vid namn Elin och Annie. Vi umgicks mycket och hade roligt tillsammans. Flickorna gick också i Söndagsskolan och Hobbygruppen där jag var ledare. Vi har många goa minnen.

Ikväll var Elin hos oss och hälsade på. Det var en helt underbar kväll då vi pratade om allt mellan himmel och jord. Det blev mycket nostalgi men också mycket prat om livet här och nu och allt som hänt under dessa år då vi inte setts. Elin och jag träffades på en fest 2005. Annars har vi inte setts sen 1998 då mormor och jag var och hälsade på familjen Ingvarsson, några år efter att de flyttat till Sankt Sigfrid.

Mamma var med hela kvällen vilket var härligt. Hon lade sig på soffan efter en stund och där trivdes hon gott. Vi var så uppfyllda av den glada och trevliga gemenskapen så vi bestämde att vi måste ses snart igen och då hoppas vi att Elins syster Annie är med.

Vänskap gör livet till en fest.

32 km på elcykel gav fina minnen och tankar

Vilket fantastiskt fordon elcykeln är! Det är kul att cykla och det går snabbt och lätt. Jag älskar detta. Jag gjorde ett par försök att få med någon vän ut på motionsrunda i eftermiddag men fick inget napp så jag cyklade själv. Även om inte solen sken var det ett härligt väder.

Jag cyklade först till Ljungarums kyrkby med den lilla fina Strömsbergsskolan. När jag gick på Lärarhögskolan hette den Ljungarums Kyrkskola och jag hade två av mina praktikperioder där. Termin 2 var en klasskompis och jag två veckor i en årskurs 2 och höll då till i byggnaden till höger. Termin 5, hösten 1984, hade jag min långpraktik på 10 veckor i en årskurs 3 med Kerstin Svensson som handledare. Vi höll till i den grå byggnaden och jag tror klassrummet var vid några av de fönster vi ser i bilden till vänster. Det var denna långpraktik som gav mig grunden och säkerheten att gå ut och arbeta som lärare. Visst var Lärarhögskolan bra på många sätt men denna praktik gav mig självförtroende. Kerstin var en fantastisk handledare och de andra lärarna på skolan var mycket trevliga. Tack Kerstin Svensson och tack Ljungarums Kyrkskola! Ni betydde jättemycket för mig!

På den tiden använde vi blåstenciler när vi gjorde våra egna arbetsuppgifter till eleverna. Kopiatorer hade börjat komma och om vi ville kopiera fick vi åka till stora Ljungarumsskolan i Kättilstorp.

Mittemot skolan ligger Ljungarums kyrka.

Jag cyklade genom Ljungarums Kyrkby och vidare mot M2 Center och Ryhov. Här byggs sjukhuset ut. Bra!

Jag fortsatte upp via Ekhagsringen. Det går så lätt att trampa när man har elcykel. Jag kom att tänka på den där vårdagen 2018 då jag gick till Haralds Cykel på Rosenlund för att kolla på elcyklar. Jag ville ha en elcykel när jag skulle flytta till Hovslätt. Vi tittade på några olika cyklar och jag var fast besluten att jag inte skulle ha någon med bara handbroms. Fotbroms var viktigt för mig. Ändå blev det så att han tyckte jag skulle testa en cykel med bara handbromsar och så blev det. Jag minns att jag var förvånad att han bara vågade skicka iväg mig så där på cykel, jag som inte alls var van vid elcyklar. – Bara kör nu och testa den, sa han. Det var precis vad jag gjorde. Jag körde sakta först men blev ganska snabbt varm i kläderna. Oh, vad det var roligt! Jag minns hur jag då cyklade uppför Ekhagsringen och det gick så lätt. Jag fortsatte sen vidare genom Kungsängen och vips var jag på Öxnehaga. Jag hade väl aldrig tidigare kommit på tanken att cykla till Öxnehaga men med elcykeln var det inga problem. Jag minns att jag var så imponerad att jag cyklade ända upp till Blåvingevägen där mina goda vänner Helen och Magnus bor. Denna min första cykeltur med elcykel var så pass rolig att jag bestämde mig direkt när jag kom tillbaka till butiken att jag skulle köpa den. Jag tyckte det var lika roligt att cykla elcykel som att vara på Liseberg.

Idag ville jag återuppleva detta härliga så jag smsade Helen och frågade om jag fick titta förbi lite snabbt. Det gick fint så jag cyklade dit.

På vägen passerade jag Bondbergets Naturreservat med en helt underbar miljö. Man kan cykla på vissa vägar men annars är det gång som gäller.

Väl framme på Blåvingevägen fick jag en liten pratstund med Helen. Jag passade på att ta ett foto från deras balkong. Det har en vacker utsikt över Vättern.

Sen började jag min färd hemåt igen. I början var det bara att rulla eftersom det lutar nerför hela tiden. Jag upptäckte att batteriet inte hade så mycket kvar att ge så jag rullade på frihjul så mycket jag kunde och cyklade ungefär samma väg hem som jag cyklat dit. När jag var ca 4 km hemifrån var batteriet helt slut. Då var det bara att trampa på utan batteri men det går mycket trögare på en elcykel än på en vanlig cykel. På plan mark gick det i alla fall att cykla, när det var nedför var det bara att rulla men i uppförsbackarna fick jag gå. Bra motion för mig. Jag borde alltså ha laddat batteriet men trodde det skulle klara sig. Jag var ute och cyklade ett par mil häromkvällen och ikväll blev det drygt 3 mil. Jag trodde batteriet skulle klara mer men läser nu att ett vanligt batteri brukar räcka 40-70 km.

Nostalgipromenad i Madesjö ikväll

Ikväll tog jag en härlig promenad till Madesjö som är en del av Nybro. Jag gick där på högstadiet, på Madesjöskolan, under åren 1976-79. Vår klass från Flerohopp slogs ihop med elever från Bäckebo och Örsjö. Vi gick i klass 7B, 8B och 9B. Det var en bra klass som jag trivdes fint i.

Jag minns att jag lärde mig mycket på högstadiet. Franska var ett av mina favoritämnen. Vi var 12 tjejer i gruppen och vi satt i en liten sal som vi ser på bilden nedan. Det är salen innanför mittenfönstret på våning 2. Vi hade en trevlig och härlig lärare som hette Brita Löfgren. Hon var också vår klassföreståndare. Hon delade ofta med sig av fantastiska upplevelser hon varit med om när hon varit utomlands. Hon inspirerade mig verkligen. I årskurs 9 åkte vi med franskklassen till Paris vilket var helt underbart. Jag hade aldrig varit i Stockholm då men efter ett par dagar med Brita i Paris åkte vi métro (tunnelbana) själva genom hela Paris. Det är härliga minnen.

Jag minns också många kemiska formler som vi lärde oss i kemin: au = guld, ag = silver, fe = järn, H = väte, O = syre, N = kväve. Jag minns att väte, syre och kväve var det första vi lärde oss och det stod i ordning så det blev HON. Detta har hjälpt mig att komma ihåg dessa formler under resten av livet. Det gäller att ha olika saker att hänga upp kunskapen på ibland för att minnas.

Vi läste också om de Puniska krigen men historia har inte intresserat mig så mycket och därför minns jag nästan inget av det jag lärde mig om dessa krig.

I matten lärde vi oss att räkna med ekvationer. Det var kul. Matte har jag alltid gillat och haft lätt för.

Jag minns också ett prov i religion där jag missade en fråga. Frågan var vilka patriarkerna var men jag svarade på vad patriarker är. Jag svarade stamfäder men svaret skulle ju vara Abraham, Isak och Jakob. Oh, vad jag grämde mig över detta.

Jag minns också biologin när vi testade vilken blodgrupp vi hade. Vi fick ta ett blodprov och lägga lite blod på en papperslapp. Jag tror jag har kvar den lappen än idag.

Ibland gick vi till Sandbergs Konditori och fikade. Det var härliga stunder då vi mådde gott och satt och pratade. Jag älskade Budapestbakelser vilket jag gör än idag.

Ibland när vi slutade tidigare gick vi in till Nybro city och tog bussen därifrån. Bara man hade så lite som en 25-öring med sig så kändes det kul att få gå till Sveakiosken och köpa lite godis. Det är också mysiga minnen.

Ikväll när jag gick tillbaka från Madesjö till stan passerade jag denna fina minnessten. Den har kommit upp på senare år. Texten lyder: Vid denna plats utkämpades ett slag där bygdens bönder under ledning av Sven Håkansson ”Krååk” segrade över Dansk trupp. Rådighet, Djärvhet och List gav seger och kunglig belöning. Kutlur – Fritidsnämnden reste stenen 1994.

Vill du läsa mer om Slaget vid Jutebackarna hittar du info här:

https://smvu.se/registerkort-nr-h07/

https://www.nybrokunskap.se/kalmarkriget-1611-1613-2/

På min vandring hemåt fick jag sen se en kvinna som hade parkerat sin cykel vid vägen och stod i buskarna och plockade björnbär. Det var en av mina gamla klasskompisar. Vilket trevligt sammanträffande! Jag passade också på att plocka några björnbär som jag mumsade i mig och några som jag tog hem till mamma som blev glad.

Oh, vilken ljuvlig nostalgipromenad som väckte många tankar till liv.