Vacker minnesbok från mammas begravning

Begravningsbyrån har gjort en minnesbok från mammas begravning. Den är verkligen fin. Jag fastnade för en dikt. Tårarna rinner när jag läser den. Den lyder som följer:

Bind en bukett av minnen, en vacker av rosor full. Plocka bara de bästa, knyt samman med trådar av guld. Bind en bukett av minnen från hemmet och soliga dar. Tag inte med några törnen, av dem nog jorden har.

Jag känner mig rik när jag tänker på alla minnen ”hemifrån”. På något sätt kommer de närmre nu när både mamma och pappa har flyttat till himlen. De blir på något sätt starkare. Jag känner mig oerhört tacksam.

Minnena lever alltid vidare. Vissa minnen har en naturlig plats i medvetandet medan andra minnen tas fram när tiden är mogen. Dessa kloka ord finns också i minnesboken.

Broder Hans är hemma hos oss

Hans kom hem från Västerås och är hos oss ett par dagar. Det är kul och mamma är glad över att ”lille Hans” är hemma. Det är roligt att få vara tillsammans och mamma uttrycker hela tiden sin glädje och tacksamhet över detta.

Vi vet att mammas dagar här på jorden går mot sitt slut och då vill vi ta vara på dagarna lite extra. Samtidigt blir det en påminnelse om att det alltid är viktigt att ta vara på dagarna. Dessa dagar som kommer och går, det är det som är livet.

Jag tänker mycket tillbaka på livet och allt roligt vi haft tillsammans. Vi har också tittat i gamla album. Jag blir påmind om så mycket fint och trevligt, vardagsstunder och fester, allt i en härlig blandning. Jag känner stor tacksamhet.

Min bror och jag

Idag kom även min bror hem till mamma. Så roligt att vara här båda två tillsammans med mamma. Vi tittade i gamla album och blev nostalgiska. Detta kort är taget 1973. Troligen var det pappa som fotograferade oss. Ikväll försökte vi sätta oss i samma pose och mamma fotograferade oss där hon satt i en fåtölj. Vi tycker det blev rätt så kul. Det är 47 år mellan att bilderna togs.

Två vita duvor som betyder mycket för mig

Dessa duvor har en speciell plats i mitt hjärta. Sen så länge jag minns hade min mormor och morfar ett par liknande duvor stående i ett fönster i finrummet eller ”salen” som mormor kallade rummet. Ofta kunde mormor stå i just det fönstret och vinka när någon som varit på besök skulle åka hem igen.

Jag har alltid gillat duvorna. På 90-talet hyrde jag av min mormor under nio år. Hon bodde uppe och jag bodde nere. Jag skojade ibland och sa att jag hade problem med benen så därför bodde jag nere och hon uppe. Sanningen var att hon och morfar alltid hade bott uppe. När jag flyttade in var jag 27 år och mormor 82 och när jag flyttade ut var jag således 36 år och mormor 91. Hon bodde kvar i sitt hus hela sitt liv och dog i en ålder av 101 år och nästan 11 månader i december 2009.

En gång när jag fyllde år hade mormor slagit in sina duvor i ett paket till mig. Hon ville ge mig dem men jag kände att jag absolut inte kunde ta emot dem. Dessa duvor hade ju alltid stått i det där speciella fönstret och där tyckte jag att de skulle få stå kvar. Det blev ett mycket speciellt ögonblick som kändes väldigt rörande så jag fällde några tårar och det gjorde mormor också. Även om jag uppskattade mormors vänlighet så ställde jag helt sonika tillbaka duvorna till sin rätta plats och sa att de nog borde få stå kvar där.

Döm om min förvåning och glädje när jag en kort tid senare fick se ett par liknande duvor i en affär. Om jag inte minns helt fel så var det i Kalmar. Jag köpte dem direkt och placerade dem i mitt hem hos mormor.

Dessa duvor har sen följt med mig. Det kändes så fint att få ställa dessa duvor i ett fönster i vårt hem här på Tallkullen. Här står de och tittar ut på alla som kör runt kullen. Min bön är att alla som passerar här på Tallkullen ska bli rikt välsignade…inte av duvorna men av Gud.