Fint minne från mammas vän Gerd

Denna tavla fick mamma av sin vän Gerd Ejeson när jag föddes. Så mycket kärlek den bevisar. Hon (eller någon i hennes närhet) har broderat detta. Jag har tavlan i sovrummet.

Efter att mamma flyttat till himlen har jag gått igenom alla hennes grejer. Det är prydnadssaker, vykort, brev och mycket annat. Gerd är en av de vänner som mamma har fått många saker av. Det är roligt när det står vem man fått en present av. Det blir väldigt fina minnen.

Gerd var också en av tärnorna på mamma och pappas bröllop. Jag har haft en aning om det sen tidigare men allt blir så mycket starkare nu när jag sitter och tittar på gamla bröllopskort, släktkort m m. Så här i efterhand förstår jag att Gerd och mamma måste ha varit mycket goda vänner. Det finns lite spår av Gerd här och där i mammas liv. Hon skrev ofta dikter och små tänkvärda ord på födelsedagskorten. Tänk vad goda vänner betyder mycket! Allt vad vi gör för andra ger ringar på vattnet. Våra vänner formar oss och vi är med och formar våra vänner. Det gäller att vara noggrann med vilka vi umgås med.

Fina minnen av mamma

Idag på sommarens längsta dag blir jag lite sentimental. Olika minnen har ploppat upp på sociala medier de senaste dagarna och jag vill dela några bilder som är från 2015 och 2019. Det är viktigt att ta vara på dagarna och fira tillsammans.

Här är bilder från Midsommarafton 2015. Det är min bror som är med på bilden till höger.

Mamma åkte buss och tåg och tog sig fram. Hon sa att hon mötte änglar som hjälpte henne överallt. Den sista tågresan hon gjorde på egen hand var mellan Nybro och Värnamo t.o.r. när vi skulle åka till Västerås och fira broder Hans 50-årsdag i juni 2019. Hon var strålande glad när jag mötte henne på stationen i Värnamo och hennes favoritklänning var på även då.

Denna klänning med tillhörande jacka älskade hon verkligen och vi valde att klä hennes kropp med detta när hon själv hade flyttat till himlen. Även döden blev vacker på något sätt när hon låg där med ett litet leende i ansiktet iklädd dessa fina kläder. 💚💛 Mamma hade redan lämnat men kroppen fanns kvar. ❤️

Det är med blandade känslor jag tittar på bilderna, mest med glädje men även med saknad och sorg. Ta vara på tiden vänner! En dag får vi leva på minnen. Så skönt ändå med ett evighetshopp och att veta att vi ska ses igen. ❤️🙏🌹

Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö.” Joh. 11: 25-26

Mammas och pappas bröllopsfoto

Jag håller fortfarande på att gå igenom lådor med grejer från mammas och pappas hem. Ikväll fick jag se detta ljuvliga foto och då rann tårarna.

Så unga, friska och glada! Mamma och pappa gifte sig den 10 november 1956. Mamma var då 26 år och pappa 37 år. Tärnor och marskalker var mammas syster Solveig (till vänster) och hennes pojkvän Alfons samt pappas bror Hilding och mammas goda vän Gerd.

Jag satt och tänkte mycket på var och en av dem. Varje människa har sin historia. Ett människoliv innefattar så mycket och vi lever våra liv på olika sätt och har olika erfarenheter och upplevelser. Det finns så många fina människor.

Vacker minnesbok från mammas begravning

Begravningsbyrån har gjort en minnesbok från mammas begravning. Den är verkligen fin. Jag fastnade för en dikt. Tårarna rinner när jag läser den. Den lyder som följer:

Bind en bukett av minnen, en vacker av rosor full. Plocka bara de bästa, knyt samman med trådar av guld. Bind en bukett av minnen från hemmet och soliga dar. Tag inte med några törnen, av dem nog jorden har.

Jag känner mig rik när jag tänker på alla minnen ”hemifrån”. På något sätt kommer de närmre nu när både mamma och pappa har flyttat till himlen. De blir på något sätt starkare. Jag känner mig oerhört tacksam.

Minnena lever alltid vidare. Vissa minnen har en naturlig plats i medvetandet medan andra minnen tas fram när tiden är mogen. Dessa kloka ord finns också i minnesboken.

Broder Hans är hemma hos oss

Hans kom hem från Västerås och är hos oss ett par dagar. Det är kul och mamma är glad över att ”lille Hans” är hemma. Det är roligt att få vara tillsammans och mamma uttrycker hela tiden sin glädje och tacksamhet över detta.

Vi vet att mammas dagar här på jorden går mot sitt slut och då vill vi ta vara på dagarna lite extra. Samtidigt blir det en påminnelse om att det alltid är viktigt att ta vara på dagarna. Dessa dagar som kommer och går, det är det som är livet.

Jag tänker mycket tillbaka på livet och allt roligt vi haft tillsammans. Vi har också tittat i gamla album. Jag blir påmind om så mycket fint och trevligt, vardagsstunder och fester, allt i en härlig blandning. Jag känner stor tacksamhet.

Min bror och jag

Idag kom även min bror hem till mamma. Så roligt att vara här båda två tillsammans med mamma. Vi tittade i gamla album och blev nostalgiska. Detta kort är taget 1973. Troligen var det pappa som fotograferade oss. Ikväll försökte vi sätta oss i samma pose och mamma fotograferade oss där hon satt i en fåtölj. Vi tycker det blev rätt så kul. Det är 47 år mellan att bilderna togs.

Två vita duvor som betyder mycket för mig

Dessa duvor har en speciell plats i mitt hjärta. Sen så länge jag minns hade min mormor och morfar ett par liknande duvor stående i ett fönster i finrummet eller ”salen” som mormor kallade rummet. Ofta kunde mormor stå i just det fönstret och vinka när någon som varit på besök skulle åka hem igen.

Jag har alltid gillat duvorna. På 90-talet hyrde jag av min mormor under nio år. Hon bodde uppe och jag bodde nere. Jag skojade ibland och sa att jag hade problem med benen så därför bodde jag nere och hon uppe. Sanningen var att hon och morfar alltid hade bott uppe. När jag flyttade in var jag 27 år och mormor 82 och när jag flyttade ut var jag således 36 år och mormor 91. Hon bodde kvar i sitt hus hela sitt liv och dog i en ålder av 101 år och nästan 11 månader i december 2009.

En gång när jag fyllde år hade mormor slagit in sina duvor i ett paket till mig. Hon ville ge mig dem men jag kände att jag absolut inte kunde ta emot dem. Dessa duvor hade ju alltid stått i det där speciella fönstret och där tyckte jag att de skulle få stå kvar. Det blev ett mycket speciellt ögonblick som kändes väldigt rörande så jag fällde några tårar och det gjorde mormor också. Även om jag uppskattade mormors vänlighet så ställde jag helt sonika tillbaka duvorna till sin rätta plats och sa att de nog borde få stå kvar där.

Döm om min förvåning och glädje när jag en kort tid senare fick se ett par liknande duvor i en affär. Om jag inte minns helt fel så var det i Kalmar. Jag köpte dem direkt och placerade dem i mitt hem hos mormor.

Dessa duvor har sen följt med mig. Det kändes så fint att få ställa dessa duvor i ett fönster i vårt hem här på Tallkullen. Här står de och tittar ut på alla som kör runt kullen. Min bön är att alla som passerar här på Tallkullen ska bli rikt välsignade…inte av duvorna men av Gud.