Idag är det en speciell dag. Om min storebror hade levt så skulle han ha fyllt 65 år. Jag tänker på honom lite extra och vill lägga upp detta familjekort. Tomas sitter i pappas knä.

Tomas föddes den 19 mars 1958 och flyttade till himlen den 23 oktober 1972.

Tomas föddes med en hjärnskada. Han var utvecklingsstörd. Idag skulle vi ha sagt att han hade en intellektuell och fysisk funktionsnedsättning. Han kunde inte gå utan fick sitta i rullstol. Han kunde inte prata, äta eller göra så mycket själv.

Tomas var mycket sjuk den sista tiden och om jag inte minns fel så hade han lunginflammation när han dog. Han var 14 år då. Det var förstås jättesorgligt när han dog men samtidigt kanske det var det bästa. Mamma och pappa hade inte klarat av att ta hand om honom hemma hur länge som helst och jag tror de skulle ha känt det väldigt jobbigt att han skulle ha bott på ett vårdhem. Jag tror det var det bästa som skedde.

Jag minns begravningen som var min första begravning. Jag minns att min kusin Kyllike och jag hade fått hemsydda kjolar och så skulle vi ha en svart sorgknapp på blusen. De vuxna hade sorgband. Det var för att markera utåt att man hade sorg. Man skulle bära sorgbandet veckorna före begravningen och i upp till ett halvår efter begravningen. För egen del tror jag bara att jag hade det på begravningen men jag minns inte riktigt.

Jag minns också att jag tyckte det var hemskt att folk satt och pratade och skrattade så mycket på begravningen. Jag tyckte inte det var en rolig dag. Då tänkte jag för mig själv att jag aldrig skulle skratta på en begravning. Jag var bara nio år då och har med årens lopp insett att det kanske är bra att man kan skratta också på en begravning. Glädje och sorg går hand i hand.

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på Tomas och tittar på foton. Tänk om han hade varit frisk! Jag undrar hur han hade varit och vad han hade arbetat med, vad han hade gillat att göra osv. Kanske han skulle ha tagit pension nu eller också arbetat några år till.

Oh, vad det skulle ha varit roligt att ha haft en storebror i livet. Tänk att få prata, skratta, ha förtroliga samtal och dela livet. Jag hade velat ha honom här och nu så klart men istället får jag se framåt. En dag ska vi ses igen.

Ju fler släktingar och vänner som går vidare desto mer kan jag se fram emot himlen. Men som jag brukar säga, nu är vi här och nu gäller det att leva och glädjas över allt vi har som är bra. Det finns så mycket att vara tacksam för.