Vem mötte jag i caféet efter gudstjänsten i Pingstkyrkan idag…om inte gamle vännen Anders. Vi fick en härlig pratstund. Många gamla minnen dök upp. Så många fester, utflykter och resor vi upplevde tillsammans under ett antal år i vårt älskade Uppsala. Jag bodde i Uppsala 1999-2005. Det var fantastiska år som har betytt mycket för mig. Anders bodde där längre. Vi saknar våra vänner från Uppsalatiden och pratade om att det skulle vara roligt att ha en återträff. Hoppas det kan bli av framöver. Vänner berikar livet. Vi hälsar till alla vi känner. Guds frid, glädje, fred, hälsa och kraft till alla!
Idag besökte jag Kristvalla kyrkogård där många nära och kära ligger begravda. Det kändes så fint att få placera mina egenodlade blommor vid gravarna: dahlior, ringblommor och luktärter. Ovan ser vi graven för mamma, pappa och min bror Tomas
Nedan är det mormor och morfars grav samt en grav för min morfars mor och far samt hans bror Harry. Den sistnämnda graven är ”borttagen” men finns ändå kvar. Jag passade på att sätta några ringblommor i en vas där också. Harry har jag träffat. Han bodde i Slättingebygd när jag var ung och honom har jag varit hos många gånger och han har varit hos oss. Han var min mammas farbror och en god vän till vår familj.
Jag gick en runda på kyrkogården och fick bl a se min barndomsvän Mias gravsten. Hon dog i slutet av 2023 och jag var med på hennes begravning i Hjortsberga. Hon hade valt att ha sin gravplats i familjegraven där hennes pappas aska också finns.
Döden och livet hänger ihop. Vi ska alla dö en gång och ju äldre jag blir desto mer naturligt känns det. Jag vet att det kommer något bättre sen. Jag tror på Jesus och har ett hopp om att jag ska få träffa mina nära och kära igen. Det gör livet ljusare.
Sen åkte jag till Ingelsryd och ”checkade in” hos moster Barbro och morbror Kalle. Moster Solveig är också här. Vi har ätit och pratat och bara haft det bra. Jag sover här inatt.
Oh, vilken underbar dag! Finaste Kerstin och Tommy från Linköping har varit hos mig. Kerstin var barnflicka hos oss hemma i Slättingebygd 1969-1971 och betydde mycket för vår familj. Det blev många minnen, både skratt och tårar.
Min lillebror Hans föddes i juni 1969 och det var då Kerstin kom till oss för att hjälpa mamma och pappa med allt i hemmet. Min bror Tomas som var utvecklingsstörd var då 11 år och han behövde mycket omsorg. Kerstin var då 16 år och var en fantastisk flicka. Vissa tider när mamma var borta skötte hon allt i hemmet och tog hand om oss tre barn. Här är en bild på Kerstin där hon har Hans och Tomas i knäet. Lägg märke till den kärleksfulla klappen Tomas ger Kerstin. Han älskade henne. Så har vi en bild på oss allihop.
Ja, vi har verkligen pratat om mycket idag. Jag fick veta en hel del roliga grejer som jag inte visste innan. Jag var ju inte så gammal då och hade inte full koll på läget men mycket visste jag ju förstås. Kerstin var en eftertraktad tjej och bygdens kavaljerer besökte henne på kvällarna. På den tiden kom en kvinna som man kallade hemsyster och hjälpte till i hemmet. Kerstin berättade så skojiga minnen om hemsyster. Hon berättade om mamma och pappa och en massa roliga grejer. Vi sågs senast på mammas 80-årskalas och det är 13 år sen. De har besökt mamma sen dess men då har inte jag varit hemma.
Jag brukar ofta ta med mina gäster upp till Lisaberg så min vana trogen tog vi en promenad dit.
Så gick vi en liten trädgårdsrunda och tittade bl a på mina dahlior som har börjat blomma.
Jag är så tacksam och glad för denna härliga dag. Vi har bara hunnit börja prata om allt. Vi måste fortsätta snart igen. Nästa gång åker jag till dem i Linköping.
Hemma hos mig har jag denna ljuvliga äppelblom som alltid blommar. Den fanns förut hemma hos mamma och när hon flyttat till himlen fick den flytta hem till mig. Flera av hennes saker uppskattar jag mycket mer nu än vad jag gjorde när de fanns hemma hos henne. Det är så många minnen i dem och jag mår bra av att se dessa saker här hos mig. Jag är tacksam för min alltjämt blommande äppelblom.
Idag är det en speciell dag. Om min storebror hade levt så skulle han ha fyllt 65 år. Jag tänker på honom lite extra och vill lägga upp detta familjekort. Tomas sitter i pappas knä.
Tomas föddes den 19 mars 1958 och flyttade till himlen den 23 oktober 1972.
Tomas föddes med en hjärnskada. Han var utvecklingsstörd. Idag skulle vi ha sagt att han hade en intellektuell och fysisk funktionsnedsättning. Han kunde inte gå utan fick sitta i rullstol. Han kunde inte prata, äta eller göra så mycket själv.
Tomas var mycket sjuk den sista tiden och om jag inte minns fel så hade han lunginflammation när han dog. Han var 14 år då. Det var förstås jättesorgligt när han dog men samtidigt kanske det var det bästa. Mamma och pappa hade inte klarat av att ta hand om honom hemma hur länge som helst och jag tror de skulle ha känt det väldigt jobbigt att han skulle ha bott på ett vårdhem. Jag tror det var det bästa som skedde.
Jag minns begravningen som var min första begravning. Jag minns att min kusin Kyllike och jag hade fått hemsydda kjolar och så skulle vi ha en svart sorgknapp på blusen. De vuxna hade sorgband. Det var för att markera utåt att man hade sorg. Man skulle bära sorgbandet veckorna före begravningen och i upp till ett halvår efter begravningen. För egen del tror jag bara att jag hade det på begravningen men jag minns inte riktigt.
Jag minns också att jag tyckte det var hemskt att folk satt och pratade och skrattade så mycket på begravningen. Jag tyckte inte det var en rolig dag. Då tänkte jag för mig själv att jag aldrig skulle skratta på en begravning. Jag var bara nio år då och har med årens lopp insett att det kanske är bra att man kan skratta också på en begravning. Glädje och sorg går hand i hand.
Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på Tomas och tittar på foton. Tänk om han hade varit frisk! Jag undrar hur han hade varit och vad han hade arbetat med, vad han hade gillat att göra osv. Kanske han skulle ha tagit pension nu eller också arbetat några år till.
Oh, vad det skulle ha varit roligt att ha haft en storebror i livet. Tänk att få prata, skratta, ha förtroliga samtal och dela livet. Jag hade velat ha honom här och nu så klart men istället får jag se framåt. En dag ska vi ses igen.
Ju fler släktingar och vänner som går vidare desto mer kan jag se fram emot himlen. Men som jag brukar säga, nu är vi här och nu gäller det att leva och glädjas över allt vi har som är bra. Det finns så mycket att vara tacksam för.
Jag gillar kylskåpsmagneter och har ganska många uppsatta varvat med kort och lappar.
Min kärlek till hemmet är stor. Här har jag mitt liv. Här finns alla mina grejer varvat med de grejer jag fått ärva efter mina föräldrar och andra släktingar. Här finns massor av minnen som gör mig varm. Det känns som att jag har mina förfäder med mig här på något sätt. De finns här tillsammans med mig. Jag kan t o m känna doften från mammas linneskåp när jag öppnar den garderob där jag har dukar och lakan. Vissa dukar behövde inte tvättas utan de har följt med hit och lagts in på hyllorna precis som de låg i mammas skåp när hon flyttade till himlen. Det finns minnen i dofter. Ibland ställer jag mig och bara insuper denna doft. Det är skönt.
Vår kärlek till hemmet uttrycker vi på olika sätt:
Jag har rensat ut en hel del under årens lopp men denna lilla flicka har fått hänga med. Ikväll tog jag fram den ur mina gömmor och ställde den på en väl synlig plats i köket. Jag tror jag fick den av mamma en gång i tiden men jag är inte helt säker. Jag tycker den är söt. Visst är det kul med saker? De lockar fram minnen och sprider trevnad.
”Guds vita änglar” var en av min mammas älsklingssånger och ikväll sjunger jag den för henne och er andra. Kanske hon hör mig, vem vet?
För exakt två år sen satt vi vid hennes sida och höll hennes hand när hon flyttade till himlens härliga land. Tårar trillar men jag känner så mycket tacksamhet över hennes liv och att slutet blev värdigt och vackert.
Hör ni vänner, det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.
Jag har många tomtar här hemma. Det hör julen till, tycker jag. Många tomtar bidrar till fina minnen. Ofta när jag får eller köper en tomte skriver jag på under när det var den flyttade in hos mig. Denna tomte fick jag av min kusin Pelle på min födelsedag 1980. Då bodde jag fortfarande hemma hos mamma och pappa och placerade den säkert någonstans i mitt rum. Det är Pelles mamma Evy som har skrivit texten. Jag känner igen hennes stil. Det är verkligen ett kärt minne.
Min ”gamla” vän Annelie från Halmstad har kommit hit ikväll. Hon ska vara med på en konferens imorgon och passar då på att bo hos mig. Vi lärde känna varandra när vi båda bodde i Strömsund i slutet på 80-talet. Jag arbetade som lärare och hon som evangelist i Pingstförsamlingen .
Ikväll har vi pratat om gamla minnen och uppdaterat hur våra egna liv ser ut just nu. Det är roligt att träffa gamla vänner som man inte träffat på länge. Det finns hur mycket som helst att prata om. Vi kom att tänka på när jag skulle hälsa på henne första gången i Strömsund och hon hade gått ut för att möta mig på vägen. Det blev så att vi inte kände igen varandra när vi möttes för vi hade så mycket kläder på oss. Det är kallt i Jämtland på vintern. Så vände vi oss båda om när vi hade mötts och gått en liten bit och insåg då att det var rätt person vi just hade mött. Ett kul minne.
Dag nummer sju av vår resa är nu till ända. Vi lämnade Bochum kl 07.00 och har mestadels åkt buss idag. Vi hade en kafferast på förmiddagen i Allertal och så åt vi lunch i Heiligenhafen i Norra Tyskland. Det har varit en del administration att fixa under dagen. Jag har räknat pengar och fyllt i rapporter. Vi har haft frågesport om Paris och på så sätt förkovrat oss lite till. Innan vi tog färjan från Puttgarden till Rödby besökte vi Bordershop. Vi kom hem till Öresundsterminalen ca kl 19.30.
Det har varit en jättefin resa och jag är såååå nöjd. Resenärerna har varit positiva och trevliga och vår busschaufför Erik har kört oss säkert och tryggt hela tiden. Dessutom är han positiv, trevlig, humoristisk och glad vilket ytterligare har förgyllt denna vår underbara resa till Paris. Vädret har också varit kanon. En toppenresa, helt enkelt!
Jag sover på Scandic Stortorget i Malmö inatt. Med mig hem har jag bl a detta fina glasögonfodral som jag köpte i Montmartre. Det är kul att köpa med något hem som man har användning för.
Krasse är verkligen en favoritblomma. Den ger mig härliga associationer. Mamma brukade odla krasse och den impressionistiske konstnären Claude Monet odlade denna vackra växt i sin trädgård i Giverny i norra Frankrike. Om man besöker Claude Monets Trädgård idag kan man se den kända krassegången, en grusgång kantad av krasse på båda sidor.
Varje vår när plantorna har vuxit till sig och jag får plantera ut dem i stora krukor känns det roligt. När jag planterade mina egna krasse första gången dök en stark och fin minnesbild upp i mitt inre. Det såg ut precis som när mamma odlade krasse. Även om jag inte var så intresserad av odling då minns jag denna bild väldigt tydligt. Det är fint och jag mår bra av det.
Nu njuter jag av mina egna orangefärgade krasse. Sååååå roligt!
Jag ska vara hos min gamla barndomsvän Pia några dagar. Jag styrde kosan mot Slättingebygd som är min barndoms by och där Pia har sitt barndomshem kvar. Hon hade också bjudit dit Susanne, som var Berlinbarn hos dem under ett antal år på 70- och 80-talet, och hennes sambo Dirk. De är i Sverige under ett par veckor. Goa vännen Anna var också inbjuden. Det blev kära återseenden.
Senaste gången jag träffade Susanne var nog 1980 då Pia och jag tågluffade för första gången och hälsade på Susanne och hennes familj i Västberlin. Anna träffar jag med jämna mellanrum för hon arbetar på Kvantum i Nybro och dit går jag ofta när jag är ”hemma” i Nybro.
Efter lunch åkte vi till Stensjön som ligger vid Hornsö Ekopark nära Allgunnen. Pia och hennes man Reinhard skulle visa oss ett vackert vattenfall men det var så lite vatten att det inte var något fall alls. Vi gick ändå runt och njöt i de vackra omgivningarna. Pia hade tagit med fika som vi avnjöt efter att vi badat. Det var avkopplande och trevligt.
När vi kom hem till Slättingebygd blev det fika och senare varma mackor. Vi tittade i Pias gamla album. Det blev mycket nostalgi, prat och skratt. Det har varit en helt underbar dag och kväll.
Pia och jag åkte sen till Ragnabo, där de har en stuga. Ragnabo ligger på Ostkusten ca 4 mil söder om Kalmar. Nu sover jag här ett par nätter.
Min mammas kusin Lena har sedan länge inbjudit mig att besöka henne i Halmstad. Senast vi sågs tror jag var på hennes 60-årskalas i Alsterbro sommaren 1999 eller kanske vi sågs på mormors 100-årskalas i januari 2008. I början av januari ringde jag henne och vi bestämde att jag skulle komma denna helg. Det passar bra för imorgon skulle hennes mamma Sally (mormors syster) ha fyllt 112 år.
Vi har haft en trevlig kväll då vi pratat mycket. Lena bjöd på god middag när jag kom. Det är länge sen sist men det märktes inte. En härlig helg väntar.
Min kusin Liselotte med make Håkan är här i helgen. Efter en lugn frukost tog vi en promenad. Vi gick först upp till Lisaberg, en av mina favoritplatser som ligger strax ovanför Tallkullen. Efter att vi beskådat utsikten mot Jönköping city, Vättern och Visingsö fortsatte vi genom skogen mot Norrahammar och sen tillbaka via Hökhult. Det var en skön promenad. Här är Liselotte och Håkan uppe på Lisaberg.
Sen åkte vi upp till Fjällstugan för att äta lunch. Det var jättegott och vi njöt i fulla drag. Vi passade också på att ta foton. Fjällstugans läge är verkligen underbart. Jag älskar att sitta där och blicka ut över bygden. Idag var det för kallt att sitta ute men vi stod en stund och njöt av det vackra.
Vi åkte ner till city en liten runda men åkte snart hemåt för det var så kallt. Sen hade vi en skön hemmakväll då vi slappade, fikade och pratade. Jag fick förmånen att bli vän med Håkan på Facebook och vi delade bilder från dagen.
Liselottes pappa och min pappa var bröder. Vi har haft mycket roligt tillsammans med pappas syskon med familjer. Många släktkalas blev det och det är verkligen härliga minnen. Idag hade vi tid att prata om en massa gamla minnen. Det var så skönt att få dela detta med varandra. Man minns olika saker och det är roligt att höra hur någon annan upplevde barn- och ungdomstiden. En sak var vi helt eniga om och det var att vi alltid hade det så roligt när vi träffades. Det var mycket mat, kakor, prat, skratt, sång och musik. Ingen av oss minns att det någonsin var några jobbigheter. Det är verkligen härliga minnen som jag är tacksam för.
Imorgon åker Liselotte och Håkan hem igen men vi har i alla fall en frukoststund kvar. Det har varit jättetrevligt att ha dem här hos mig. ”Umgåsen” är verkligen den bästa fågeln.
Jag är med i kören Vätterton och sen några veckor tillbaka har vi fått träffas för att öva igen. Det är verkligen trevligt och berikande.
Ikväll kändes det extra roligt att gå till kören då jag tog fram mammas väska som hon hade noterna i när hon var ute med ukulelegruppen Glada Toner. Detta blir min nya notväska. Den är så fint sydd och broderad av Kerstin Ekryd och Gunilla Engström. Tack snälla Ni! Minnet lever vidare och alla dessa minnen betyder så mycket för mig.
Mamma var så förtjust i sin väska och jag kommer också att trivas med den eftersom den betyder det där lilla extra för mig.
Denna tavla kommer från mamma och pappas hem och den fick åka med hem till mig efter mammas död i början av året. Den pryder nu en av väggarna på kontoret/gästrummet.
Visst är det skönt i hemmets lugna vrå! När jag ser denna tavla tänker jag på tiden hemma hos mamma och pappa. Fina minnen. Jag gillar verkligen denna tavla och blir glad i sinnet när jag ser den.
Denna tavla fick mamma av sin vän Gerd Ejeson när jag föddes. Så mycket kärlek den bevisar. Hon (eller någon i hennes närhet) har broderat detta. Jag har tavlan i sovrummet.
Efter att mamma flyttat till himlen har jag gått igenom alla hennes grejer. Det är prydnadssaker, vykort, brev och mycket annat. Gerd är en av de vänner som mamma har fått många saker av. Det är roligt när det står vem man fått en present av. Det blir väldigt fina minnen.
Gerd var också en av tärnorna på mamma och pappas bröllop. Jag har haft en aning om det sen tidigare men allt blir så mycket starkare nu när jag sitter och tittar på gamla bröllopskort, släktkort m m. Så här i efterhand förstår jag att Gerd och mamma måste ha varit mycket goda vänner. Det finns lite spår av Gerd här och där i mammas liv. Hon skrev ofta dikter och små tänkvärda ord på födelsedagskorten. Tänk vad goda vänner betyder mycket! Allt vad vi gör för andra ger ringar på vattnet. Våra vänner formar oss och vi är med och formar våra vänner. Det gäller att vara noggrann med vilka vi umgås med.
Idag på sommarens längsta dag blir jag lite sentimental. Olika minnen har ploppat upp på sociala medier de senaste dagarna och jag vill dela några bilder som är från 2015 och 2019. Det är viktigt att ta vara på dagarna och fira tillsammans.
Här är bilder från Midsommarafton 2015. Det är min bror som är med på bilden till höger.
Mamma åkte buss och tåg och tog sig fram. Hon sa att hon mötte änglar som hjälpte henne överallt. Den sista tågresan hon gjorde på egen hand var mellan Nybro och Värnamo t.o.r. när vi skulle åka till Västerås och fira broder Hans 50-årsdag i juni 2019. Hon var strålande glad när jag mötte henne på stationen i Värnamo och hennes favoritklänning var på även då.
Denna klänning med tillhörande jacka älskade hon verkligen och vi valde att klä hennes kropp med detta när hon själv hade flyttat till himlen. Även döden blev vacker på något sätt när hon låg där med ett litet leende i ansiktet iklädd dessa fina kläder. Mamma hade redan lämnat men kroppen fanns kvar.
Det är med blandade känslor jag tittar på bilderna, mest med glädje men även med saknad och sorg. Ta vara på tiden vänner! En dag får vi leva på minnen. Så skönt ändå med ett evighetshopp och att veta att vi ska ses igen.
Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö.” Joh. 11: 25-26
Jag håller fortfarande på att gå igenom lådor med grejer från mammas och pappas hem. Ikväll fick jag se detta ljuvliga foto och då rann tårarna.
Så unga, friska och glada! Mamma och pappa gifte sig den 10 november 1956. Mamma var då 26 år och pappa 37 år. Tärnor och marskalker var mammas syster Solveig (till vänster) och hennes pojkvän Alfons samt pappas bror Hilding och mammas goda vän Gerd.
Jag satt och tänkte mycket på var och en av dem. Varje människa har sin historia. Ett människoliv innefattar så mycket och vi lever våra liv på olika sätt och har olika erfarenheter och upplevelser. Det finns så många fina människor.
Vi fick en härlig pratstund. Många gamla minnen dök upp. Så många fester, utflykter och resor vi upplevde tillsammans under ett antal år i vårt älskade Uppsala. Jag bodde i Uppsala 1999-2005. Det var fantastiska år som har betytt mycket för mig. Anders bodde där längre. Vi saknar våra vänner från Uppsalatiden och pratade om att det skulle vara roligt att ha en återträff. Hoppas det kan bli av framöver. Vänner berikar livet. Vi hälsar till alla vi känner. Guds frid, glädje, fred, hälsa och kraft till alla! 
Mamma hade redan lämnat men kroppen fanns kvar. 
Förnöjsamhet och glädjesprång gör livet till en vacker sång 