Så glada som vi ser ut på bilden har vi inte varit hela kvällen. Det blev ett jobbigt äventyr mot slutet av vår vandring.
Min goda vän Kicki behöver hjälp att rasta sina hundar just nu så ikväll tog jag med dem till Åsasjön för att vandra tillsammans med goa vännen Gunnel. Det var en underbar kväll och vi njöt av allt det vackra.
Både Gunnel och jag gillar att fotografera så det blev en hel del foton tagna. Hundarna tyckte det var jättekul och ville nosa överallt.
Vi mötte en hel del människor och många hade hundar så några skall blev det men jag höll hårt i Zumo och Zack. Ett par rådjur såg vi också.
När vi började närma oss målet upptäckte vi något stort och svart som plaskade i vattnet längre fram. Det var en långhårig lös hund som hade badat och när han kom upp på land sprang han rakt mot oss. Jag ville skydda Zumo och Zack och försökte lyfta upp båda samtidigt. Det blev svårt och Zack lyckades ta sig ur kopplet och sprang iväg. Den andra stora hunden sprang efter och jag fick nästan panik. Jag lämnade över Zumo i Gunnels famn och sprang efter dem. Den andra hundens ägare stod längre fram men lyckades inte fånga sin hund. Jag såg ingen av hundarna längre och såg för min inre syn hur lilla fina Zack skulle bli ihjälbiten av detta svarta ”monster”. Med gråten i halsen sprang jag och det enda jag gjorde var att ropa – Jesus! så det ekade i hela området. Jag vet ju att det onda flyr när namnet Jesus nämns. Jag ville ha beskydd för lilla Zack. Fy, vad jag var rädd och ledsen! Tänk att komma hem till Kicki med en ihjälbiten liten hund. Jag mådde så illa där jag sprang. Rätt som det var fick jag se hundägaren och den stora svarta hunden som fortfarande sprang omkring. Han närmade sig mig igen men jag bara stod stilla och rörde inte en fena. Han sprang tillbaka till hundägaren som lyckades fånga honom men var var Zack? Jag rusade fram och frågade var den lille var och då pekade hundägaren ut mot vattnet. Den lilla älsklingen hade simmat långt ut i sjön och hade helt enkelt tagit skydd i vattnet. Oh, vad jag blev glad! Vi bestämde att hundägaren skulle gå fram en bit med sitt ”monster” så att Zack vågade simma in. Jag ropade till honom att komma och blev så lättad när jag fick se att han började simma inåt. När han närmande sig stranden var han väldigt försiktig. Han tittade sig darrande omkring hela tiden innan han kom fram till mig. Han verkade inte ha blivit skadad alls. Ljuva lycka! Vilken lättnad! Både Gunnel och jag var darriga en lång stund efteråt.
Vi pratade sen med hundägaren och hon gav sitt namn och telefonnummer. Ingen skada var skedd men jag vill ändå veta det ifall Kicki skulle vilja ha det. Hon bad om ursäkt och berättade att han bara är en valp på 11 månader som gillar att leka. Hon bedyrade att han inte skulle ha bitit varken Zumo eller Zack men det kunde ju inte vi veta eftersom vi inte känner hennes hund. Jag hade också i tanken att en av mina goda vänner från Nybro nyligen blivit rejält biten av sin hund när han råkat komma lös när en annan liten hund med sin ägare var utanför huset. Då vill han försvara sitt revir och bet även den andra hundägaren när hon lyfte upp sin lilla hund.
På vägen hem slappnade jag av men kände att tårarna nästan kom igen. Bara det inte blir mardrömmar av detta. Under hemresan kliade jag Zack och berättade hela tiden vilken hjälte han är. Så duktigt att simma ut så långt och ta skydd från faran.
Väl hemma hos Kicki kändes det skönt att få berätta allt. Hon tog det med ro. Hon är ju van vid hundar och vet vad som kan hända. Hon trodde också att den stora hunden bara ville leka. Hon sa till mig att bara släppa allt. Så befriande!
Slutet gott – allting gott! Det blev en jättefin vandring även om den tidvis var riktigt läskig.
Förnöjsamhet och glädjesprång gör livet till en vacker sång 