Under dagens promenad såg jag detta träd med små knoppar. Oh, vad underbart! Solen skiner och det börjar bli något varmare ute. Jag kommer att tänka på den kända dikten av Karin Boye, Visst gör det ont när knoppar brister.
Den är värd att läsa. Den kan ge nya perspektiv. Står du inför något nytt i livet? Det kan vara jobbigt men lita på att Gud är med dig i varje steg du tar. När man håller på att växa ur den gamla kostymen men ändå inte riktigt hittat en ny kostym kan det vara lite bökigt och göra ont. Så händer det, skalet brister, rädslan försvinner och man blir fri och trygg i sin nya roll.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Förnöjsamhet och glädjesprång gör livet till en vacker sång 