En kompis och jag tittade ikväll på dokumentärfilmen om Whitney Houstons liv – Can I be me. Det är en mycket tragisk historia. Tänk om hon hade fått rätt stöd och hjälp. Då borde det inte ha blivit som det blev.
Jag tänker på många ungdomar idag som vill bli kända. De tror man blir lycklig då. Whitney talar om detta i filmen. Många tror att bara man blir känd så har man det perfekta livet. Det stämmer inte. Pengar skänker inte lycka. Berömmelse gör en definitivt inte lycklig. Whitney menar att man måste finna lyckan inom sig själv och att man måste veta vem man är. Hennes berömmelse sög musten ur henne och det var då hon sökte sig till Gud och sin tro.
Vid ett tillfälle i filmen ber hos så vackert innan föreställningen: Vi ber om en speciell välsignelse ner till oss. Att Du går in, Gud Fader, för bara Du vet vad som finns på insidan. Bara Du kan laga saker som inte ens vi kan laga. Vi vet att det finns kraft i Jesu namn. Vi vet att lammets blod täcker oss alla och det är en läkande kraft. Och vi ber att du inte förbiser oss.
Ja, jag säger det igen, tänk om hon hade fått bättre hjälp. Då kunde hennes liv ha gestaltat sig på ett helt annat sätt.
Må vi alla tänka till hur vi lever våra liv och hur vi kan hjälpa de människor som finns i vår närhet! Jag önskar att alla människor skulle ha goda, fina, stöttande medmänniskor i sin närhet.
Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon.
Förnöjsamhet och glädjesprång gör livet till en vacker sång 